Tuff sammanfattning
Att försöka sammanfatta 2 av dom tuffaste åren vi haft kommer inte att bli lätt.
Men jag tar det från början (början var ju egentligen mars 2008 då kampen mot leukemin startade)
Ok!
Augusti 2013 var vi i Uppsala för vadd vi hoppades på sista gången för att avsluta en 2,5 års lång leukemibehandling. (igen)
Med ett återfall tidigare i ryggsäcken kunde vi ju såklart inte släppa helt att det faktiskt inte var över där, han var ju ändå en högriskpatient.
Men vi försökte och livet rullade på. Vi bokade en Spanienresa och Oliwer mådde bra och det var en härlig resa!
Skolan rullade på ok efter att ha varit borta så länge, han gjorde sitt bästa
(vet inte varför bilden inte hamnade rätt och vet inte hur man ändrar)
Oktober kom, Oliwer fyllde 10 år och Milio fyllde 3 år!
Senare, i slutet av oktober en kväll så upptäcker Oliwer att hans ena pungkula är större än den andra. Jag förstod direkt vad det var men höll det för mig själv, ville ju inte skrämma upp honom i onödan! ör tänk om jag hade fel!
Dagen efter var vi inne för att kolla upp det, och domen då blev infektion så hem med Ipren!
Vilket såklart inte hjälpte så in igen och läkaren då förberedde oss på det jag trott. Det kan inte uteslutas att leukemin satt sig i pungen!
Iväg till Uppsala för fler prover. Där ger dom oss det tuffa preliminära beskedet att det var leukemi som satt i pungen och även i CNS (centrala nervsystemet, rygg och hjärna) och att det väntade en tuff tid för honom.
14 november kom det besked som var så väntat men som vi hoppats in i det sista på att det var ett falsklarm!! Det var en torsdag, på måndagen påbörjades behandling igen! Operation för att ta bort den sjuka testikeln.
Oliwer svarade bra på behandligen och stamcellstransplantation planerades i månadsskiftet mars/april 2014.
Men vi kom aldrig dit!
9:e december kom vi inte hem som planerat, med ett crp på över 200 så blev vi kvar. Sen vände allt!
Under en tid hade han haft såna otroliga smärtor i ryggen och varit sängliggande pga det med mycket smärtstillande.
Jag och Oliwers sköterska bestämde att vi skulle försöka få honom på benen igen sakta men säkert. Få honom lite gladare, så jag fick med honom på promenad i rullstolen! Vi var på gång, han kämpade på.
(i hissen på väg på promenad)
Sen vände det! På röntgensvar visade det sig att han hade fått proppar på njurar, mjälte och lunga. Det förklarade hans enorma smärtor! Propparna visade sig sen vara en dödlig svampinfektion!!
Senare på eftermiddagen var han jättedålig med massa pumpar och mediciner)
Det var den 19 dec. Och det var den kvällen han hamnade på intensiven för första gången!
Pga dom mängder smärtstillande han fick så var dom tvungna att få honom dit där dom kunde övervaka honom hela tiden.
Jag var då ensam, livrädd! Allt gick så fort...
Oliwers pappa och sambo kom på natten och bytte av mig. Jag gick ensam tillbaka till vårat rum på barnonkologen, där och då brast det. Skulle han dö ifrån mig nu?
Jonny som inget hellre ville än att komma kunde inte komma ifrån, han kom så fort han bara kunde! Älskade underbara man!
Hela familjen kom, det firades jul på BIVA och på avdelningen fanns inga andra barn. Vårat låg på intensiven, jättesjuk! Det blev en ok jul ändå med tanka på allt! det kom en tomte och nissar som gick runt, och det enda barnet som var på avdelningen då var Milio! han var nöjd med den uppmärksamhet han fick ;)
Läget för Oliwer var allvarligt men stabilt, jag tog det tuffaste beslut jag någonsin gjort att åka hem!
Han var trygg med sin pappa och jag var tvungen att samla kraft så jag skulle orka fortsätta! Minsta det ändrades var jag redo att åka tillbaka.
Jag mådde såklart fruktansvärt dåligt av att åka, men det är inget jag ångrar.
Dagen efter julafton var läget så pass stabilt att dom kände att han kunde komma tillbaka till avdelningen!
Vilken lycka!!
Nyår firades även i Uppsala på avdelningen, det var jag och min hjälte!
Tror vi avslutar där för den här gången!
Finns mer att berätta! Jobbiga minnen, jobbiga minnen. Det är tuffare än vad jag trodde.
Må gott och ta hand om er!!
