Lite bilder


"Spelar" boll i lekparken utanför sjukhuset i Uppsala


Sötnöten!


Full av energi! <3


Spelar bandy


Liiite stor gunga haha


Shodows! Liten promenix upp på stan i Uppsala


Svandammen... EN sva iaf =)


Nya vagnen!! Sååå läcker..


Finingarna!


På bussen hem från stan... Vad stor han har blivit.. Hur gick det till? 7,5 år har gått FORT...


Oliwer hade sin kompis J med sig till sjukan i Örebro =)


Första gungningen!

Nu får det räcka med bilder en stund! Älskar mina underbara! <3 <3 <3

Han blir ju frisk och överlever

Idag är det något bättre med mina tankar... Går upp och ner och ångesten kom på besök igår kväll igen när jag skulle sova, men det var en snabbvisit....

Oliwer får stora doser med kortison så det är livat värre här, hans humör är inte att leka med!! Hungern är än sålänge under kontroll men jag misstänker att det kommer det med... Vi har fått beställa hit kebabtallrik för att han bara SKA ha det.. Hans vilja är vår lag just nu (inte jämt mest när det gäller maten).... Han är ofta trött och har precis somnat till lite i väntan på maten som skulle komma vid 13..
Igår fick han tokryck och satt i föräldraköket och gapade och skrek(vi var ensamma) av någon anledning som jag inte kommer ihåg så det var inget allvarligt han fick väl inte sin vilja igenom antar jag, men arg var han och grät som bara den... Han kan inte få PRECIS ALLT han vill bara för att han är sjuk. Vi ger och gör allt för honom men det måste ju finnas gränser också, kommer bli katasrof sen annars...

På måndag kommer hans pappa och sover kvar en natt så då går vi och sover på hotell. Ska bli skönt att komma ifrån lite, speciellt nu när han är fast med droppet och inte kommer nånstanns. Dom 2 första dagarna har vi ju kunnat vara ute och göra saker. Nu får vi turas om att jag iväg jag och Jonny, Milio behöver ju ut och se annat också. Jag får ju mina avbrott när jag är ute och röker...  Han saknar ju sin pappa massor så det blir kul för honom att han stannar.

Här händer det inte så mycket mer än så, vi gör det som kan göras här på avdelningen, men bara 4 dagar till så får vi åka hem!!! På något konstigt sätt så går tiden fort? men seg är man och passar på att sova när barnen sover... Nätterna är så där just nu då vi måste upp till toaletten med en flaska varja gåg Oliwer har kissat, dom måste mäta och han måste kissa 600 ml på 6 timmar för att få ur medicinen osv.  så sömnen blir avbruten några gånger.

Men allt som händer är det ju såklart värt, min prins blir frisk och överlever pga. det!! Så hur jobbigt det än är emellanåt så är det det man tänker på! Han lever och blir frisk! Älskade unge.... <3

Jävla skit...

Blir en lång vistelse här i Uppsala den här gången. Pga miss i komunikationen! så blev behandlingen uppskujten en dag så istället för tisdag kommer vi hem på onsdag, men hellre en dag än flera veckor som kunde bli om han fick medicinen ändå...
Men än så länge funkar det väldigt bra, vi var ute i stort sett hela dagen igår. dom har en lekplats här utanför som vi var i och sen og vi en promenad upp på stan, Oliwer fick ett par nya skor. Blir samma sak idag, först lekplatsen sen stan vilket är perfekt promenad avstånd fram och tillbaka. Jag saknar joggingen med Alma!
Ikväll blir Oliwer kopplad till dropp resten av tiden i stort sett så vi passar på att hitta på saker nu när han kan.

På tal om något helt annat så mår jag inget vidare just nu... Ångesten kom igår kväll när jag la mig och slulle sova, sitter som berget och vill inte riktigt försvinna...

Jag visar ALDRIG utåt hur jag egentligen mår.. Jag är stark. Jag mår alltid bra. Jag kan inte bryta ihop. Ingen mår bra av att jag mår dåligt. Och massa mer....

Men innuti mig är jag trassig... Jag orkar inte... Ångest ångest ångest.... vill gråta, bryta ihop, skrika ur min ilska rakt ut, men när ska jag kunna göra allt det? det går inte för det är alltid någon runt mig... jag kan ju inte visa mig svag, jag är ju stark.

Det som är värst för mig just nu var en tanke som slog mig härom dagen... Det är att inte veta ett skit om framtiden! Att inte veta om mitt barn lever kanske om 3 år?! Tänk om det värsta skulle hända? Dom har sagt en gång att prognosen såg bra ut, och här sitter vi igen! hur ska jag lita på att det dom säger nu är så?? Just nu är det det som gnager i mig! Att inte veta, och jag kommer aldrig få veta i förväg, Ingen kan säga si eller så, för ingen vet dom kan bara tro....

Usch, hemska tanke... Men om jag inte tänker tanken? Nej fyfan, mår inte alls bra idag.... Blev ett väldigt djupt inlägg... Bloggen är ju till för att skriva ner det här! Jag orkar inte alltid prata med nån om det... Jag skriver hellre ner det. Konsigt att man mår som man gör ibland? antagligen inte... Men jag får ju ur mig det iaf, förr eller senare. Vill inte höra "nej men så kan du ju inte tänka" m.m... Ingen som kan säga att det jag känner och tänker är fel... Måste ringa Carro min älskade vän och mentor i det här! Älskade vän, tack för att du finns är glad att jag träffade dig!
Och tack till alla mina underbara vänner... Ni vet mycket väl vilka ni är behöver inte nämna några! <3

Nu ska jag umgås med min fina familj...



Varje hjärta har sin saga....

Det här är min saga..

RSS 2.0