Att leva med ett cancersjukt barn är allt annat än lätt... Hur fan ska man bete sig? Oliwer är äldre nu och har lärt sig vilka strängar han ska dra i för att utnyttja situationen.. Samtidigt som det är sååå svårt att veta när det är på riktigt. Han kör med mig konstant! han gnäller för han har ont, för han är hungrig osv, osv. Jag får inte sitta ner 2 minuter innan det är nåt han vill... Jag VET att det inte är hans fel och han gör ju inte allt för att vara elak osv. men fan vad slut jag är... Jag vet att han är hungrig för han äter stora doser kortison som även påverkar hans humör, han är glad, han är arg, han är sur, han är otrevlig m.m
Jag vet att han mycket väl kan ha ont efter alla behandlingar så det är absolut inte så att jag tror han gör det för att jävlas eller så. Men ibland vet jag att han utnyttja situationen till MAX, jag ser så väl på honom. Och jag som tycker så oerhört synd om honom försöker göra allt för att han ska vara nöjd, men om vi ska kunna ha ett normalt liv nu och SEN så måste man sätta ner foten ibland, jag klarar inte hur mycket som helst.

På dagarna är jag helt själv med båda, och är det inte den ena som surar så är det fan den andra. Och när Jonny kommer hem hjälper han till med allt som ska göras som har med barnen att göra, jag berhöver inte säga till honom om något, och det är jag SÅ tacksam för. Skulle inte orka med en kar också som inte gjorde nåt om man inte sa till honom... Han är så jävla underbar på alla sätt och vis! Tack för att du finns hos mig...
Sen har jag ju mina underbara vänner som jag har stöd från. Tack!
Men ändå fast vi är två så är det alltid mamma som gäller och det är mig han kör med. Jonny är han bara arg på, och det tar ju på Jonny också.

Men som sagt vi vet att det inte är HAN i sig som beter sig såhär, våran Oliwer är annars världens mest lätthanterliga unge! Dom här jävla medicinerna förstör  så mycket, men dom är ett nödvändigt ont och jag vet att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Vi har varit här förut, vi har klarat av och kämpat emot den här jävla cancern en gång och ska fan göra det igen!

Som ni hör är det inga vidare dagar just nu, förhoppningsvis blir det bättre snart... Jag kämpar tappert med att hålla mig uppe på fötterna, men just nu vill jag helst bara sova bort allt.

Iaf. Några ljusglimtar har det varit idag iaf! På förmiddagen var Oliwer ganska pigg och ville han till Alma och Fransisco för att spela ett tvspel han längtat länge efter att få spela (vi lånade det igår men det funkade inte) så vi gick dit så spelade han och jag drack kaffe med Alma och Jessica ett par timmar. Sen var Oliwer trött och hungrig så det var bara att röra på sig... Vi käkade och han la sig för att vila, jag hade tur att Milio också villle sova så jag vilade 40 minuter jag med. Sen efter vilan gjorde Oliwer sina läxor han fått av fröken igår (gick riktigt bra med hemundervisningen) och läxorna gick som en dans utan tjat och gnat. Han har blivit så jäkla duktig, riktigt stolt över honom..

Milios ena tand är på väg upp, har spruckit mycket från igår och har under dagen hänt mer och mer, den andra brevis är inte långt efter (ndre framtänder) PLUS att han i stort sett sitter själv, så bra som han satt idag har han inte gjort tidigare, kunde sätta han direkt utan att försöka hitta balansen osv. Så mycket framsteg på så kort tid, duktiga ungar!! Det är ju inte så att jag skulle våga gå ifrån honom när han sitter, jag är ju där med en arms avsånd ifall han skulle tippa, hände dock bara två gånger idag...

Imorrn är det dags för behandling igen, kommer vara på sjukan hela dagen. Kommer få lite sällskap av Alma och Fransisco en stund, alltid välkommet.

Nu ska jag och Jonny träna lite, började igår kväll med situps och armhävningar, jag var duktig och gjorde 100 situps imorse. Känns skönt efteråt...

Älskar mina barn så fruktansvärt mycket... Allt jag vill är att dom ska må bra, varför ska Oliwer drabbas av det hemskaste? världens finaste kille...


"fular" sig med kameran... Älskade unge!



Sliten mamma...