För första gången sedan Oliwer fick sitt återfall som nu är ca ett halvår sen så gråter jag!! Tårarna bara sprutar... Såg ett filmklipp (som jag länkar upp här) om ung och cancer som min syster la upp, och jag grät och grät!! På något sätt blev det så påtagligt, jag lever ju med det varje dag och har gjort sen mars 08 då Oliwer insjuknade första gången.

Ibland kommer det stunder då allt bara hoppar på mig som att jag "glömmer" bort, jag kan aldrig nånonsin glömma bort men ibland är livet lite för normalt så att jag inte tänker på det. Och så är det just nu... Han har hittills orkat gå till skolan och leka med sina kompisar precis som vanligt. Men så vet jag att imorgon kan det ryckas ifrån oss för att han blir dålig eller bara inte orkar eller för att någon på skolan fått vattkoppor osv.

När han fick sitt återfall så kom det inte som en chock samtidigt som det gjorde det. Någonstans var jag så förberedd på att dom varje månad då vi tagit blodprover skulle ringa mig och tala om att det var tillbaka. Efter 8 månader så kom samtalet som jag i bakhuvudet väntat på men ju längre tiden gick desto mer hopp fick jag att det kanske var över. Eftersom dom har en "gräns" på 6 månader att risken minskar så trodde både vi och läkarna att det kanske inte skulle komma igen.

Så kommer det nog aldrig bli igen, vi har varit där en gång och det spelar ingen roll vad läkarna säger för jag litar inte på det. Och nu spelas orden upp i huvudet på repeat " återfallsriksken är på rätt sida om 50% men den är inte minimal" om och om igen ekar det i huvudet på mig och speciellt "den är INTE minimal" hur fan ska jag ta det??

Orkar inte tänka mer..... Skönt att gråta lite var det iaf...