Jävla skit...
Blir en lång vistelse här i Uppsala den här gången. Pga miss i komunikationen! så blev behandlingen uppskujten en dag så istället för tisdag kommer vi hem på onsdag, men hellre en dag än flera veckor som kunde bli om han fick medicinen ändå...
Men än så länge funkar det väldigt bra, vi var ute i stort sett hela dagen igår. dom har en lekplats här utanför som vi var i och sen og vi en promenad upp på stan, Oliwer fick ett par nya skor. Blir samma sak idag, först lekplatsen sen stan vilket är perfekt promenad avstånd fram och tillbaka. Jag saknar joggingen med Alma!
Ikväll blir Oliwer kopplad till dropp resten av tiden i stort sett så vi passar på att hitta på saker nu när han kan.
På tal om något helt annat så mår jag inget vidare just nu... Ångesten kom igår kväll när jag la mig och slulle sova, sitter som berget och vill inte riktigt försvinna...
Jag visar ALDRIG utåt hur jag egentligen mår.. Jag är stark. Jag mår alltid bra. Jag kan inte bryta ihop. Ingen mår bra av att jag mår dåligt. Och massa mer....
Men innuti mig är jag trassig... Jag orkar inte... Ångest ångest ångest.... vill gråta, bryta ihop, skrika ur min ilska rakt ut, men när ska jag kunna göra allt det? det går inte för det är alltid någon runt mig... jag kan ju inte visa mig svag, jag är ju stark.
Det som är värst för mig just nu var en tanke som slog mig härom dagen... Det är att inte veta ett skit om framtiden! Att inte veta om mitt barn lever kanske om 3 år?! Tänk om det värsta skulle hända? Dom har sagt en gång att prognosen såg bra ut, och här sitter vi igen! hur ska jag lita på att det dom säger nu är så?? Just nu är det det som gnager i mig! Att inte veta, och jag kommer aldrig få veta i förväg, Ingen kan säga si eller så, för ingen vet dom kan bara tro....
Usch, hemska tanke... Men om jag inte tänker tanken? Nej fyfan, mår inte alls bra idag.... Blev ett väldigt djupt inlägg... Bloggen är ju till för att skriva ner det här! Jag orkar inte alltid prata med nån om det... Jag skriver hellre ner det. Konsigt att man mår som man gör ibland? antagligen inte... Men jag får ju ur mig det iaf, förr eller senare. Vill inte höra "nej men så kan du ju inte tänka" m.m... Ingen som kan säga att det jag känner och tänker är fel... Måste ringa Carro min älskade vän och mentor i det här! Älskade vän, tack för att du finns är glad att jag träffade dig!
Och tack till alla mina underbara vänner... Ni vet mycket väl vilka ni är behöver inte nämna några! <3
Nu ska jag umgås med min fina familj...
Men än så länge funkar det väldigt bra, vi var ute i stort sett hela dagen igår. dom har en lekplats här utanför som vi var i och sen og vi en promenad upp på stan, Oliwer fick ett par nya skor. Blir samma sak idag, först lekplatsen sen stan vilket är perfekt promenad avstånd fram och tillbaka. Jag saknar joggingen med Alma!
Ikväll blir Oliwer kopplad till dropp resten av tiden i stort sett så vi passar på att hitta på saker nu när han kan.
På tal om något helt annat så mår jag inget vidare just nu... Ångesten kom igår kväll när jag la mig och slulle sova, sitter som berget och vill inte riktigt försvinna...
Jag visar ALDRIG utåt hur jag egentligen mår.. Jag är stark. Jag mår alltid bra. Jag kan inte bryta ihop. Ingen mår bra av att jag mår dåligt. Och massa mer....
Men innuti mig är jag trassig... Jag orkar inte... Ångest ångest ångest.... vill gråta, bryta ihop, skrika ur min ilska rakt ut, men när ska jag kunna göra allt det? det går inte för det är alltid någon runt mig... jag kan ju inte visa mig svag, jag är ju stark.
Det som är värst för mig just nu var en tanke som slog mig härom dagen... Det är att inte veta ett skit om framtiden! Att inte veta om mitt barn lever kanske om 3 år?! Tänk om det värsta skulle hända? Dom har sagt en gång att prognosen såg bra ut, och här sitter vi igen! hur ska jag lita på att det dom säger nu är så?? Just nu är det det som gnager i mig! Att inte veta, och jag kommer aldrig få veta i förväg, Ingen kan säga si eller så, för ingen vet dom kan bara tro....
Usch, hemska tanke... Men om jag inte tänker tanken? Nej fyfan, mår inte alls bra idag.... Blev ett väldigt djupt inlägg... Bloggen är ju till för att skriva ner det här! Jag orkar inte alltid prata med nån om det... Jag skriver hellre ner det. Konsigt att man mår som man gör ibland? antagligen inte... Men jag får ju ur mig det iaf, förr eller senare. Vill inte höra "nej men så kan du ju inte tänka" m.m... Ingen som kan säga att det jag känner och tänker är fel... Måste ringa Carro min älskade vän och mentor i det här! Älskade vän, tack för att du finns är glad att jag träffade dig!
Och tack till alla mina underbara vänner... Ni vet mycket väl vilka ni är behöver inte nämna några! <3
Nu ska jag umgås med min fina familj...
